Jag vet. Ni finns här för mig. Ni vill verkligen veta vad som händer i mitt liv och tro mig när jag säger att jag vill så gärna berätta.
Jag vill bara släppa taget om kanten och ramla ut i det okända. Alla gör det och alla mår bättre ut av det men jag vågar inte. Hänger kvar vid kanten i ett krampaktigttag. Fan.
Jag litar på er. Ni bryr er, jag vet. Ni står mig nära och jag vet att ni litar på mig för ni berättar om era liv. Jag är en bra lyssnare det är grunden till allt. Jag kan lyssna, jag kan trösta, jag kan skratta, jag kan hålla. Alla kommer till mig. Och i gengälld vill ni ha samma tillit. Fan, vad jag försöker - dag ut och dag in.
Ni tror tills slut att det är er det är fel på, snälla ni, gör det inte värre än vad det redan är. Det är inte erat fel. Aldrig, inte någon gång. Det är jag.
Alltid jag. Jag som är den svaga punkten. Vill bara gråta av tanken; att det kan var så svårt. Så jävla svårt att prata med mina vänner, med min familj med alla. Det är ju bara ni. Bara ni, de som jag skrattar med och de som jag saknar när ni reser bort.
Jag behöver hjälp. Det har jag gjort länge, det är ett faktum. Men alltid har jag förnekat det, jag klarar mig själv. Har alltid gjort, kommer aldrig att gjöra det. Jag behöver er, jag behöver en hjälpande hand.
Men handen har jag sett så många gånger, alldeles för många. Tar aldrig emot den. Den känns farlig och främmande, eran hand...
Vill inte lyssna vill inte veta. Vill bara vara i min värld, där ni inte kan vara rädda för att jag mår dåligt.
Var inte rädda jag lever. Jag har ett liv och jag har er.