Härligt med helg!

Sv: Hej! Fy, jag lider med dig när jag läser det du skriver om din mage. Mina magproblem är till stor del stressrelaterade, men sen på senare tid så kom de fram när jag var hur lugn som helst.. Men det är i högstadiet visade sig vara påväg till magsår, något jag fick tabletter för.. och sen har det varit hit och dit. I gymnasiet så blev det bättre då jag träffade min pojkvän, men sen har det kommit tillbaka i omgångar. NU verkar det vara lite bättre.. men i början av året och tidigt våras var det skitjobbigt. Det är så jobbigt att ha ont i magen också, för de som inte har någon erfarenhet av det tror att det är att ignorera, något som det faktiskt inte är! Jag har turen att inte ha det dygnet runt, men de har gjort alla massa tester utan att hitta vad felet är liksom.. så jag känner med dig när det känns att man liksom är vilsen och inte de inte hittar felet fast man har ont!! Men det verkar ju som att ni ligger på hos doktorn, det är skitviktigt, något är fel i din mage och jag hoppas verkligen att de hittar vad de är och att de kan hjälpa dig med det!!



Angående att man ska vara nöjd med sig själv, jag vet, absolut, det är SKITSVÅRT att alltid vara det. Tyvärr är det lite av en naturlighet att man inte är det?! Alla har något de inte är nöjda med.. Men det är vikttigt att vara en lyssnare! Och förhoppningsvis kommer du att börja lyssna på de råd du själv ger, även fast man ger dem till någon annan så stämmer de ofta ju! Varför kommer det sig att du inte peppar dig själv då?:(



Trevlig kväll!

Sv: Känner igen det där att det lätt drabbar de runt omkring, vilket är jobbigt, men det är frustrerande att ha ont!:( Vad duktig din mamma är! Det är viktigt att ligga på och försöka hitta felet, så att du kan bli bättre!



När jag blev tillsammans med pojkvännen så gick det upp ett litet ljus för mig också, "WOW, jag är kanske inte så kass som jag tror jag är om han gillar mig?".. När det gäller att tycka om sig själv så tror jag det handlar om att träna. Jag tror inte att man vaknar en dag och inser att man älskar sig själv. Själv har jag tränat, jag har kommit en bit på vägen.. men det är många pusselbitar som ska stämma. Tyvärr är det så att det är lättare att trycka ner sig själv än att lyfta upp sig själv, något som är konstigt egentligen. Det är ens egna tankar! Men det handlar också om att du själv måste tro på dig själv, för gör du inte det, då är det svårt när alla negativa tankar kommer smygandes.. Kram

sv: ja, jag har skrivit det:) Tack! Man blir glad av att höra.



Undrar hur den gratängen smakde, brukar inte gilla, men men. Allt skulle va möjligt, hehe.

Hoppas att du haft en bra dag:)

Sv: Jag hade problem tidigare att ta åt mig av komplimanger, trodde folk sa så för att "vara snälla" och jag menar, det är inte så. Definitiv inte om ens pojkvän säger så, han säger ju så för att han menar det. Kanske ska du säga till honom spontant att du faktiskt tar åt dig av dem, men inte är "van vid att säga tack". Så slipper du oroa dig för om vad han ska tycka och tänka?



Angående att tala ut, hur kommer det sig att du inte gör det då? Är det för att du ingen har att lita på eller är det helt enkelt inte naturligt? Själv upptäckte jag, som jag skrev i inlägget, att det håller sig inte om jag är tyst. Visst finns det vissa problem som jag inte bryr mig om att prata om men de större som tär på mig, ja, de behöver jag ventilera ut med sambon ..



Ha en bra dag!

sv: Hehe, nej, potatisgratäng är ingen hit för mig. Fast så kan det också bero på.

och min dag var bra:)

Tack :)

Varsågod, siss :)